Vete

Enkornvetet Triticum monococcum är det enda odlade diploida vetet. Det har ett kort, tätt, platt ax med långa borst och påminner om det tvåradiga kornet. Av de tetraploida vetena odlas ett antal arter.

Emmervetet Triticum dicoccum har ett kort från sidorna hoptryckt ax med vanligen långa borst och två kärnor i småaxet. Denna art är en gammal kulturform som odlades i det gamla Egypten och hade stor utbredning i Europa.

Hårdvete eller makaronivete Triticum durum har stora och tjocka borstiga ax och ofta 3-4 kärnor i småaxet. Durumvetet kräver ett torrt och varmt klimat och odlas i stor utsträckning i medelhavsländerna.

Tjockvete eller engelskt vete Triticum turgidum är det mest storvuxna av alla vetearter. Det har tjocka något hoptryckta , borstiga ax med 3-5 kärnor i småaxet.

Polskt vete eller rysk jätteråg Triticum polonicum avviker från alla andra vetearter genom sin långa och breda inneragnar, sina fylliga ax och sina långa rågliknande kärnor. Har odlats i medelhavsländerna för inblandning i makaronivete.

De hexaploida sorterna avviker från övriga arter genom mera fylliga kärnor. Vanligt vete Triticum aestivum är den vanligaste vetearten och synnerligen formrik både med hänsyn till yttre utseende och inre egenskaper.

Dvärgvete, tätaxigt vete eller kubbvete Triticum compactum har ett mycket tätt och kort ax. Det odlades framförallt i västra Amerika.

Speltvete Triticum spelta har ett långt och smalt , öppet ax med eller utan borst och med 2-3blommiga småax.

Havre

Den vanliga havren Avena sativa har 1-3 blommiga småax i en ensidig eller allsidig vippa. Kärnorna omslutas vid mognaden av blomfjällen men det finns sorter där inneragnarna lätt lossnar (naken havre). Självbefruktning är regel men blommorna öppnar sig ibland och spontan korsningar förekommer. Kornstorleken varierar mellan 25-45 gram per 1000 korn och skalprocenten varierar också från 20 -40 %. Kärnfärgen är svagt gul och hårig medan skalfärgen växlar från vit, gul, brun till svart. Med hänsyn till skalfärgen indelas havresorterna i svarthavre och vithavre. Med olikheter i kärnfärg följer också olikheter i den vegetativa utvecklingen. De flesta svartkärniga havresorterna kvarstå en lång tid på tuvstadiet och bestocka sig kraftigt medan vithavresorterna snabbare skjuta strå. Vid försommartorka kommer vithavren in i en stråskjutning under en torkperiod medan svarthavren tillgodogör sig senare regn för sin stråskjutning. Efter vippans form delas sorterna in efter den vinkel som vippgrenarna bildar med huvudaxeln.

• Plymvippehavre med vippgrenar nästan upprätta, hopdragna till en ensidig vippa.
• Styvvippehavre med vippa kort och vid, ensidigt pyramidlik.
• Yvvippehavre med yvig allsidig pyramidlik vippa med långa huvudgrenar.
• Spärrvippehavre med mer upprätt vippa med utspärrade vippgrenar.
• Slakvippehavre liknar styvvippehavre men har korta vågräta eller hängande huvudgrenar.

En översikt av havresorterna från slutet på 1880talet gav följande bild. I östsverige odlades svarthavresorter som Roslagshavre, Visingsöhavre och Ölandshavre. I norra mellansverige och södra Norrland dominerade nordiska tidiga vithavretyper och lantsorter av svartkärniga typer. Den nordiska vithavren var förhärskande upp till Jämtland och längre norr ut odlades huvudsakligen svarta tidiga lanthavresorter. Mot slutet av 1800-talet inkom Probstei-havre från godset Probstei i norra Tyskland, Ligowo-havren från ett ryskt gods och Milton-havren från England.

Vithavreförädling

De första stora framstegen gjordes med Guldregn(1903) och Seger(1908) , vilka hade urvalts ur Milton. Båda sorterna blev stora under lång tid och korsades senare till Seger II (1955) och Guldregn II (1928). Korsningar för att få fram bättre material gjordes med Ligowo, von Lochows gulhavre(ur märkisk lanthavre) och gul Leutewitzhavre(ur sachsisk lanthavre) och för mellan och nordsverige Förädlad Dala havre och den norska sorten Perle (ur nordisk vithavre). Resultate var bla Odalhavre (1921) ur Guldregn x Förädlad Dala som senare ersattes av Vit Odal, en tidig sort för Nordsverige. Ur Seger x von Lochows gulhavre uppdrogs Örnhavren (1931) som fick en stor spridning i Sydsverige, Danmark och Tyskland. Genom att återkorsa Örnhavren med Seger erhölls Solhavren (1939). Genom urval i Sol har man erhållit Blenda(1950).

Svarthavre

Svarthavreförädlingen började med urval ur lantsorter huvudsakligen plymhavre för syd och mellansverige. Ur plymhavre erhölls Klockhavre(1901) och Stormogul (1901) som länge odlades. Klock II var troligen en spontan korsning mellan Guldregn och Klock. Med korsningar mellan Klock II och Stormogul uppdrogs fyra värdefulla sorter Klock III, Engelbrekt, Engelbrekt II och Stormogul II. Genom att korsa Klock III med Seger fick man fram Extra-Klockhavre med fylligare kärna och lägre skalhalt. För norra Sverige korsades Ligowo med norsk Meröhavre och Orionhavre och senare Orion II blev resultatet. Genom korsning med norrbottnisk lanthavre uppdrogs Samehavren (1943) med betydligt större avkastningsförmåga.
 

Korn

Hordeum vulgare sexradskorn. Alla blommor fertila och utbildar normala kärnor. Två grupper finns , det typiska sexradskornet eller stjärnkornet med de sidoställda småaxens kärnor obetydligt mindre än de mellersta och det vanliga sexradskornet med de sidoställda småaxens kärnor märkbart mindre än de mellersta.

Hordeum distichum tvåradskorn. De mellersta småaxens blommor fertila medan sidosmåaxen är sterila.

Det odlade kornet är utomordentligt formrikt. Axen är antingen täta och upprätta , erectum typer eller gles och hängande, nutanstyper. Hos de extremt tätaxiga bilda borsten en ganska stor vinkel med axspindeln, påfågelskorn. Hos dem mogna kornkärnan är blomfjällen antingen fast förenade med kärnan, skaltäckt korn, eller löst förenade så att faller av vid tröskningen, naket korn. Kärnfärgen varierar hos både skaltäckt korn och naket korn från gul, grön violett eller svart. Stjärnkornet har de minsta kärnorna (tusenkornvikt ca 30 g), vanliga sexradskornet ca 35 g och tvåradskornet ca 45 g.
I Skandinavien odlades redan under stenåldern både naket och skaltäckt sexradigt korn. Under bronsåldern dominerade naket korn som under järnåldern ersattes av skalkorn. 1694 anges att Korn är i Sverige triggiehanda slag korn, flättring eller flat och denska eller bråkorn Flättring är tvåradskornet och kallades också gumrikskorn. Sexradskornet var emellertid dominerande och först på 1800talet bredde sig tvåradskornet.

Då kornförädlingen började 1890 i Svalöv fanns förutom lantsorter även utländska framstående sorter som Prentice, Plumage och Chevalier.

Stjärnkorn fanns i nordligare bygder där de kallades lappkorn eller finnkorn med kort växttid.

Vanligt sexradskorn mognar tidigt och har små krav på jordens bördighet och det fanns många olika lantsorter.

Naket sexradigt korn Himmelskorn, Jerusalemskorn eller Torebygg. Flera olika lantsorter som gulkärnigt(var coeleste), violettkärnigt(var violaceum) och grönkärnigt(var himalayense) har odlats i Värmland och Norrland. De är anspråkslösa och härdiga men har svagt strå och relativt låg avkastning men hög proteinhalt.

Genom urval i skånskt sexradskorn erhölls Briokornet och ur de norrländska lantsorterna erhölls Stella, Vega och Dore. Ur korsningen Vega x Dore erhölls vid jämtlandsfilialen sorten Åsa.

Från en planta av stjärnkorn erhölls Asplundskornet som utnyttjades i förädlingen och korsades med Vega vid luleåfilialen och gav Edda I och Edda II. RågI Norden odlades ett antal lantsorter som tillsammans kallades Nordisk höstråg. De har vek lång halm, medelstora ax och god vinterhärdighet. Sorter av denna Nordiska höstråg är tex Östgöta gråråg, Vasaråg och Nylandsråg. Under 1870-talet infördes Probsteirågen från godset Probstei i Holstein. Med högre avkastning och större kärnor trängde den snart undan lantsorterna i södra Sverige. Senare kom också Schlanstedtrågen från Tyskland som var härdig ända upp till Uppland, Campine-rågen från Belgien och Bretagne-rågen från godset Brattingsborg på Samsö. Den viktigaste införda sorten var Petkus-rågen, uppdragen av von Lochow på godset Petkus i Brandenburg. Denna rågsort ger hög avkastning och är fullt vinterhärdig. Den blev också utgångsmaterial för den svenska rågförädlingen.

Ur Petkusrågen erhölls vid Svalöv Stjärnrågen och ur denna Stålråg och Kungsråg. Genom urval ur Schlanstedt erhölls Malmrågen och ur den finska Vasarågen Förädlad Vasaråg.
Weibulls framställde Stormråg ur Petkus.